Cicci: Att tävla på Gbg horse show
Första gången jag deltog på Gbg Horse Show var jag 14 år gammal. Att bli uttagen att få representera Sverige på detta fantastiska evengemang har alltid vart en dröm.
Då min pappa var den som startade upp gymkhanan i Sverige och var med och drog igång gymkhanan på Scandinavium så har jag alltid vart vad man skulle kunna kalla ”en gymkhananörd”. Visserligen har jag hållt på lite med både hoppning och dressyr vid sidan av (dock inte längre utan lagt det helt på hyllan) men det är aldrig något som har vart i närheten av slå gymkhanan.
Jag kunde sitta och kolla på gymkhana filmer från Scandinavium timmar i sträck och jag kunde varenda gren och varenda ord speakern Jan Fristedt sa utantill.
Jag red min första gymkhanatävling våren 1996 – Wendy Cup, som tävlades på Göteborgs Fältrittklubb. På ”den tiden” så fanns det bara 1 tävling om året för gymkhanaryttarna som inte var med i landslaget – och det var just Wendy Cup som gick av stapeln i samband med Göteborg Horse Show veckan. Jag brukade ha nedräkning inför tävlingarna på en liten magnettavla på kylskåpet hemma flera månader innan det var dags för DEN stora och enda tävlingen.
När jag sedan blev uttagen för att rida på Scandinavium första gången år 2000 så visste glädjen ingen gränser. Jag skulle äntligen få vara med och tävla på denna fantastiska show med ca 10.000 i publiken. Hur många får chansen att göra det? Tyvärr så blev inte resultatet nåt vidare det året och turen var defintivt inte på vår sida och vi fick byta ut 2 ponnysar under veckan pga hälta och vi slutade på en 3e plats. Året därefter blev lite av en revansch och vi fick rida skiljegren om första platsen – tyvärr höll vi inte riktigt hela vägen ut och fick nöja oss med en andra plats.
Under dessa 15 åren jag hunnit att delta så har jag varit med och vunnit 3 gånger. Första gången det begav sig var 2005, därefter blev det 2007 och sedan gjorde vi om det fantastiska igen och lyckades att försvara våran pokal och vann åter igen 2008. När vi vann just 2008 så visste inte glädjen eller publiken några gränser. Inför sista grenen låg alla lagen otroligt jämnt i poängen och vi försökte i stressen innan vi ställde upp på startlinjen - att räkna ut vart vi behövde komma placerade för att ha chans att vinna.
När alla 4 lagen kommit i mål och vi ställt upp oss för prisutdelning så visste fortfarande ingen vem som vunnit och det var så tyst i Scandinavium att man skulle kunna höra en knappnål falla. 4e plats blev Scotland…..3e plats Ireland….2 plats…….när Jan Fristedt kom till att läsa upp vilket lag som kommit på andra plats så drog han ut på det i vad som kände en evighet….när han sedan sa England och det gick upp för oss att vi vunnit så bröt det ut ett glädjerus utan dess like…..publiken visste inga gränser och jublet la sig aldrig – glädjetårarna sprutade och när man stod längst fram och fick höra nationalsång spelas upp så kan man inte förklara hur otroligt stolt och lyckan som rusade i kroppen igenom kroppen.
Jag har vart med och tävlat EM, VM, SM och det finns inget som går upp emot att tävla på Scandinavium.
När alla lagen står samlade nedanför inridningsrampen och man hör att låten ”Live is Life” med Opus dunkar ur högtalarna – då vet man att det är dags att rida in och adrenalinet pumpar i takt med musiken. Sekunden när man precis kommit upp för rampen och publikens jubel slår emot en och man känner hur hästarna taggar till….det finns som sagt inget som kan beskriva denna enorma och mäktiga känsla. Alla förberedelser, träningar och timmar man lägger ner för just denna tävlingen – det är just denna sekund som gör allt värt det. När man väl kommit in på banan så går allt så himla fort , funktionärerna jobbar på i ett otroligt tempo och från en gren till en annan hinner man knappt blinka och man hinner inte reflektera över hur mycket publik det faktiskt sitter på läktarna så man blir inte nervös över att det sitter runt 10.000 på läktarna när det är en slutsåld föreställning.
Detta blir mitt 16e år och det är fortfarande inget som går upp emot denna tävling. Det är 3 brittiska toplag som är vårt motstånd i år, däribland laget som är regerande Brittiska Mästare – Royal Berkshire. Shropshire har vunnit det 2 gånger och Warwickshire är även dom ett lag som alltid ligger i toppen i alla A finaler. Så motståendet är nog ett utav dom tuffaste motstånden vi haft och vi får hoppas att vi får ett ordentligt publikstöd och att vi har turen på vår sida (för lite tur behöver man ibland) och att vi kanske kan få chansen att stå längst fram och höra svenska nationalsången igen.
Hoppas vi syns på Scandinavium
//Cicci adolfsson
Då min pappa var den som startade upp gymkhanan i Sverige och var med och drog igång gymkhanan på Scandinavium så har jag alltid vart vad man skulle kunna kalla ”en gymkhananörd”. Visserligen har jag hållt på lite med både hoppning och dressyr vid sidan av (dock inte längre utan lagt det helt på hyllan) men det är aldrig något som har vart i närheten av slå gymkhanan.
Jag kunde sitta och kolla på gymkhana filmer från Scandinavium timmar i sträck och jag kunde varenda gren och varenda ord speakern Jan Fristedt sa utantill.
Jag red min första gymkhanatävling våren 1996 – Wendy Cup, som tävlades på Göteborgs Fältrittklubb. På ”den tiden” så fanns det bara 1 tävling om året för gymkhanaryttarna som inte var med i landslaget – och det var just Wendy Cup som gick av stapeln i samband med Göteborg Horse Show veckan. Jag brukade ha nedräkning inför tävlingarna på en liten magnettavla på kylskåpet hemma flera månader innan det var dags för DEN stora och enda tävlingen.
När jag sedan blev uttagen för att rida på Scandinavium första gången år 2000 så visste glädjen ingen gränser. Jag skulle äntligen få vara med och tävla på denna fantastiska show med ca 10.000 i publiken. Hur många får chansen att göra det? Tyvärr så blev inte resultatet nåt vidare det året och turen var defintivt inte på vår sida och vi fick byta ut 2 ponnysar under veckan pga hälta och vi slutade på en 3e plats. Året därefter blev lite av en revansch och vi fick rida skiljegren om första platsen – tyvärr höll vi inte riktigt hela vägen ut och fick nöja oss med en andra plats.
Under dessa 15 åren jag hunnit att delta så har jag varit med och vunnit 3 gånger. Första gången det begav sig var 2005, därefter blev det 2007 och sedan gjorde vi om det fantastiska igen och lyckades att försvara våran pokal och vann åter igen 2008. När vi vann just 2008 så visste inte glädjen eller publiken några gränser. Inför sista grenen låg alla lagen otroligt jämnt i poängen och vi försökte i stressen innan vi ställde upp på startlinjen - att räkna ut vart vi behövde komma placerade för att ha chans att vinna.
När alla 4 lagen kommit i mål och vi ställt upp oss för prisutdelning så visste fortfarande ingen vem som vunnit och det var så tyst i Scandinavium att man skulle kunna höra en knappnål falla. 4e plats blev Scotland…..3e plats Ireland….2 plats…….när Jan Fristedt kom till att läsa upp vilket lag som kommit på andra plats så drog han ut på det i vad som kände en evighet….när han sedan sa England och det gick upp för oss att vi vunnit så bröt det ut ett glädjerus utan dess like…..publiken visste inga gränser och jublet la sig aldrig – glädjetårarna sprutade och när man stod längst fram och fick höra nationalsång spelas upp så kan man inte förklara hur otroligt stolt och lyckan som rusade i kroppen igenom kroppen.
Jag har vart med och tävlat EM, VM, SM och det finns inget som går upp emot att tävla på Scandinavium.
När alla lagen står samlade nedanför inridningsrampen och man hör att låten ”Live is Life” med Opus dunkar ur högtalarna – då vet man att det är dags att rida in och adrenalinet pumpar i takt med musiken. Sekunden när man precis kommit upp för rampen och publikens jubel slår emot en och man känner hur hästarna taggar till….det finns som sagt inget som kan beskriva denna enorma och mäktiga känsla. Alla förberedelser, träningar och timmar man lägger ner för just denna tävlingen – det är just denna sekund som gör allt värt det. När man väl kommit in på banan så går allt så himla fort , funktionärerna jobbar på i ett otroligt tempo och från en gren till en annan hinner man knappt blinka och man hinner inte reflektera över hur mycket publik det faktiskt sitter på läktarna så man blir inte nervös över att det sitter runt 10.000 på läktarna när det är en slutsåld föreställning.
Detta blir mitt 16e år och det är fortfarande inget som går upp emot denna tävling. Det är 3 brittiska toplag som är vårt motstånd i år, däribland laget som är regerande Brittiska Mästare – Royal Berkshire. Shropshire har vunnit det 2 gånger och Warwickshire är även dom ett lag som alltid ligger i toppen i alla A finaler. Så motståendet är nog ett utav dom tuffaste motstånden vi haft och vi får hoppas att vi får ett ordentligt publikstöd och att vi har turen på vår sida (för lite tur behöver man ibland) och att vi kanske kan få chansen att stå längst fram och höra svenska nationalsången igen.
Hoppas vi syns på Scandinavium
//Cicci adolfsson